Återigen tog jag en korttur 5 min västerut. Denna gång var jag inte själv utan ett helt gäng bilar var parkerade efter vägen. På min tänkta fiskeplats huserade redan ett sällskap. Eftersom de var klädda i gympadojjor och utrustade med spinnspön förstod jag att de inte skulle stanna så länge. Under tiden förflyttade jag mig nerströms. En epoxystreamer på tafsen fick bli mitt val och redan i andra kastet drog det till i linan. Efter en stund kunde jag håva in en fin matfisk. Av kämpaglöden att dömma trodde jag först att det var en större fisk. När mörkret börjar lägga sig över älven så besannas mina antaganden. Jag är själv. Jag går uppströms till min favoritplats, en strömkoncentration, i min jakt på storöringen. Mörkret tätnar, pannlampan tas fram, kaffe dricks, trassel på tafsen reds ut och månen stiger. Och över vattnet ligger ett tunnt, tunnt dimtäcke. Det är förtrollande vackert. Allt som saknas är en rejäl dragning i linan och hur jag än fiskar mina streamer så uteblir den. Till slut ger jag upp, packar ihop och åker hem. Trots allt lite nöjd med att ha fått känna på en skaplig öring.Till slut kan jag meddela att jag kommer att ta farväl av en kär gammal vän inom kort. Vi har upplevt många goda fisken tillsammans genom åren, men nu har hans tid kommit. Den jag menar är mina kära Vision Extreme vadare med läckade häl. Hur jag än försökt att laga med Liquisole så blir det inte tätt. Det är bara att inse att de har gjort sitt. Följdfrågan blir då om mina Loopvadare ska klara sig undan saxen ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar