Himlen är klarblå, solen tokskiner och i öronen hörs fjällets melodi, myggsurr och runt hörnet väntar flugfiske. Kan det bli bättre ? T-shirten är redan genomsvettig på ryggen när jag slår upp tältet, vid det som får bli min bas de närmaste två dagarna. Planen är att till fots ta sig till olika fiskeplatser i närheten. Jag börjar med den som ligger längst bort, en vandring på ca 5km, iförd långkalsonger och vadarbyxor ! Gissa om det kommer att bli svettigt i de nedre kroppsregionerna. På vägen dit pausar jag vid några småtjärnar för att kolla efter vak, men jag ser inget. Efter cirka 1 timme är jag framme vid mitt mål, ett vatten som gjort för torrflugefiske. Det finns grunda partier där öringen ibland går in för födojakt, och de är dessa jag är på jakt efter. Istället för att blindfiska och förmodligen skrämma bort fisk, så avvaktar jag och låter öringen avslöja sig med vak innan jag fiskar. Under tiden tar jag fram lunchen. Fläskpannkaka, gjord på dinkelmjöl och kallrökt skinka, och lingonsylt. Ett högoktanigt bränsle för en hård arbetande flugfiskare. Allt sköljs ner med nykokt kaffe. Livet ler verkligen mot mig i denna stund, bara en sak fattas. Som ett brev på posten kommer det. Ett öringvak, som följs av flera. Jag tar spöet och flyttar mig till lämplig kastposition. På tafsen sitter en svart kläckare. Lägger ut första kastet och flugan landar nästan perfekt. Ingen reaktion från fisken. Skrämde jag den i klara vattnet ? Nytt kast på nästan samma ställe. Spänningen är olidlig. Ska öringen ta ? En virvel och flugan är borta. Ibland kan man bli lite för ivrig i mothugget och dra flugan ur käften på fisken. Detta är vad som händer mig. Lite för snabbt gör jag mothugget och för en kort stund kan jag känna kraften från öringen, innan linan slaknar och allt är över. Där det nyss plaskade
ligger nu en blank orörd vattenyta. Öringen, ja den drog och ställde sig i skydd någonstans och kommer nog inte att visa sig mer idag. Sånt är flugfiskelivet, det är bara att ta nya tag.
Innan jag for på denna tur så lagade jag mina midjevadare med Liquisole pga läckage. Nu känner jag att jag inte lyckades så bra för min högra fot är riktigt genomblöt. Tur i oturen att det är sommarvarmt vatten och inte iskallt smältvatten. Innan jag fortsätter fisket tar jag av mig vadarna och lägger de och strumpan på tork. Samtidigt sköljer jag ner förtreten med den missade öringen med en kåsa kaffe.
Med blöt högerfot fortsätter jag mitt fiske under dagen. Till slut får jag utdelning för mitt slit i ett annat fiskevatten. På Elk Hair Caddis och Goddards Caddis överlistar jag några öringar, med en toppvikt på ca 5 hg. Inga jättar, men ack så roliga att fånga. Speciellt på mitt #4 spö. Det har helt klart medfört en ny dimension i mitt flugfiskeliv. Lätt spö och torrfluga.
Det är en trött flugfiskare som lägger sig framåt kvällskvisten, med trötta fötter efter ca 1 mils vandring, men med torra strumpor.
Nästa morgon vid sjusnåret kliver jag upp och efter ett par kåsor kaffe och lite Aquafresh på tändera så känner jag mig som en ny människa. Redo att bjuda upp till dans. Inte med fagra damer, utan med prickiga skönheter. Läckaget är provisoriskt lagat med en ICA-kasse. Vattenytan bryts då och då av små vakringar, men ju längre morgonen lider så avtar fiskaktiviteten. Jag lyckas lura nån öring, också denna gång på en Caddis. Jag fortsätter och fiska en bit in på förmiddagen innan jag bestämmer för att bryta, dels pga den dåliga fiskaktiviteten och dels för att jag lovat att komma hem på em.
En tanke har slagit rot i min skalle angående de läckade vadarna. Jag ska göra ett försök till att täta dem. Snart är det mer Liqusiole i foten än vad det är neopren. Om det inte lyckas så är det stor risk att vadarna från Åkersberga råkar ut för samma behandling som mina gamla vadare. Det är oerhört skönt att gå omkring i ett par midjevadare jämfört med ett par traditionella. Jag vadar aldrig djupare än ljumskarna och bröstdelen är oftast bara i vägen. För att inte tala om hur mycket lättare det går att pinka !
Sammanfattningsvis var det en trevlig tur, och här följer några fler bilder.
Tur att det inte var färska björnspår.
Välgarderad, strl 4 - 14.
Denna rackare följde med hem i packningen.
Blodgivare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar