När de första hålen var borrade släptes ivrigt blänkena, försedda med blinkpirk, ner till de huggvilliga rödingarna. Icke. Vi kände inte ett liv. Efter att vi stärkt oss med grillad korv och varm dryck så tog det inte lång tid innan det ryckte till i mitt spö.
Upp på isen kommer en grann röding i "stekpannestorlek". Glädjen blev stor, framförallt bland familjens minsta medlemmar. Själv blev jag mest förvånad faktiskt. Som sagt, trodde inte att vi skulle få nån fiskkänning alls. En stund senare signaler, eller tjuter rättare sagt, min kära sambo till. Hennes spö står i en båge och upp hivar hon en röding i samma storlek. Efter ytterligare ett tag händer samma sak och dagens tredje fisk ligger på isen. Detta blev dagens sista fisk. Själv har jag bara känning av en maggottjuv. Det var två sällskap till ute på isen och ett av dom fick upp fisk, vad jag såg i varje fall. Måste nog omvärdera Nulltjärn som fiskevatten, trots allt, även om jag vet att en och annan brukar fiska där. Jag kommer definitivt att gör det igen.
And now something completely different. Igår kväll tog jag farväl av en gammal vän. Jag har känt honom i ca 10 år och han har gett mig många härliga och spännande lästimmar. Jag talar om Erik Winter, poliskommisarie i Göteborg, och hans kolleger. Den tionde och avslutande delen lästes klart igår. Har ni ännu inte upptäckt Åke Edwardssons kriminalromaner, grattis, då har ni något att se fram emot. Själv känner jag nån sorts tomhet när man vet att nu blir det inte mer, om nu inte n´Åke ändrar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar