Ronnie James Dio R.I.P

Det är med stor sorg i hjärtat jag konstaterar att en av de stora rockrösterna har lämnat jordelivet efter en längre kamp som är svår att vinna, den mot cancern.



Ronald James Padova föddes 1942 och började sin musikaliska karriär på 50-talet som basist, men tog snart plats vid sångmicken och bytte namn till det mer gångbara Ronnie James Dio. Dio som förresten är det italienska ordet för Gud. Ronnie hade en gudabegåvad sångröst och ett litet genombrott kom i bandet Elf, som fick vara förband till sjävaste Purple. En viss herr Blackmore fastnade för hans röst och snart inledde de ett samarbete som mynnade ut i Rainbows första skiva. Efter det blev han en ständigt lysande stjärna på sånghimlen. Karriären fortsatte några år i Rainbow, och sen som efterträdare till Ozzy i Black Sabbath. 1982 var det dags för ett eget band, Dio. Deras debutskiva slog hårdrocksvärlden med häpnad och sen har det bara rullat på. Det har blivit några inhopp i Sabbath och i ett återföreningsband, Heaven and Hell. Igår tog dock hans karriär slut efter en lång kamp mot en sjukdom som inte gör skillnad på folk och folk. Hade den gjort det skulle en sån person som Ronnie, älskad över hela hårdrocksvärlden, ha fått stanna kvar en stund hos oss än. Jag hade bara haft nöjet att se honom live en gång och det var på Isstadion på 80-talet när de släppt sin andra skiva. I sommar var det meningen att han skulle framträda på Sonispherefestivalen i Stockholm med bandet Heaven and Hell. I bakhuvudet har jag haft tankar på att åka ner och se konserten, för man vet ju aldrig ifall man får någon mer chans. Nu blir det inte så, men hans musik finns ju kvar för evigt, båda i CD-form och inom mig. T.o.m Lilltjejen och Lillgrabben har haft och har sina Dio-perioder. När Lillgrabben vill lyssna på "råck än råll" så är det Dio som ligger överst på listan, helst "rätt fläsk", dvs Breathless. Både min och Lilltjejens favoritskiva med Dio är Dream Evil. Aldrig har väl han varit så nära det klassiska Rainbowsoundet som på denna skiva, detta tack vare Craig Goldys gitarrspel. Igår lämnade alltså Ronnie oss, 68 år ung, efter en sagolik karriär med medverkan på två av de mest klassiska hårdrocksalbumen ever, Rainbows Rising och Black Sabbaths Heaven and Hell.