Purplemania

Jag har uppdaterat min CD-samling med remastrade versioner av Deep Purples Burn och Stormbringer. Detta inlägg kommer enbart att handla om detta. Vad har detta då med flugfiske att göra ? Två saker. Det finns en klassisk fluga med samma namn och det är förbaskat bra flugbindningsmusik.


De senaste kvällarna har alltså dessa två skivor snurrat många varv i CD-spelaren. När det gäller Purples musik brukar jag fastna för deras olika faser. Vi har den s.k Mark I som innefattar åren 1968-69. Efter det kom det stora genombrottet med Mark II och alla hits bl a Smoke... och Highway Star. Denna period varade mellan 1970-73. Efter interna bråk i bandet och några medlemsbyten såg Mark III dagens ljus 1974 med skivan Burn.

Bandets ledare, Mr Blackmore, ville ha ett bluesigare sound så de rekryterade den totalt okände David Coverdale på sång och bassist blev Glenn Hughes från Trapeze. Nytt var även att de skulle dela på sången. Resultatet blev ett kanonalbum från en grupp som av media var uträknade.

Nästa skiva, Stormbringer, kom året efter och nu hade det skett saker internt i bandet. För det första var de superstjärnor och flög mellan spelningarna i hyrt jetplan. De var också höga av annat, nämligen droger som flödade rikligt. Coverdale och Hughes börjar bråka om vem som ska sjunga vad och Hughes försöker smyga in mer soul och funk i musiken, vilket märks i en del låtar. Blackmore börjar tröttna allt mer på bandet och planerar sitt avhopp. I smyg gör han inspelningar med bandet Elf, som varit förband, och har en sångare vid namn Ronnie James Dio. Och ja, det blir så småningom Rainbow. Trots denna turbulens så finns det många bra spår på detta album.

Det tragiska med alla dessa låtar är att de allt för sällan spelas live. Här finns en hel låtskatt att ösa ur. Deep Purple existrar fortfarande och åker världen runt och turnerar, med tre orginalmedlemmar. Personligen tycker jag att de mest är ett Purple coverband nuförtiden. De spelar bara låtar från Mark II-eran pga att det är Ian Gillan som sjunger. Här kommer min poäng och dröm. Tänk om de gamla gubbarna från 74-75 kom överens om att göra en reunionturné. Vad hindrar dem ? Coverdale harvar runt med sitt Whitesnake och kör en och annan Purplelåt från denna tid. Hughes gör samma sak med sin spretande solokarriär. Blackmore har sitt renässansband och spelar medeltidamusik. Lord sitter hemma och komponerar klassik musik. Paicey slutligen, trummar vidare i ett allt mer avdankat Purple. Tänk om dessa gick samman, och lät oss som missade dem, få höra den magi de kunde skapa på scenen återigen. Jag lovar, låtarna är mycket bättre live. Jag har ett gäng sådana skivor också, fast det är en annan historia, och det här är bara en dröm, precis som den om den där storöringen.

Att låtarna fortfarande håller, och att de vill framföra dem, kunde man bla höra på Rhapsody in Rock förra sommaren.

Som sagt, detta är två skivor som jag verkligen rekommenderar alla att ha i sin skivsamling. Har ni dem inte så skaffa dem genast, men passa upp, they might just take your life.