måndag 7 februari 2011

Tvära kast

Ibland förbyts glädje till sorg på ett kort ögonblick. Så var det igår kväll. Jag gladdes när slutsignalen gick och det stod klart att Liverpool besegrat Chelski, på deras hemmaplan. Innan matchen hade det skrivits mycket om Torres och hans klubbyte alldeles innan transferfönstret stängdes. Min personliga åsikt är att det var bra att Pool sålde Torres, för han har sett synnerligen omotiverad ut hela äsongen. Och att kunna få 500 mille för en så skadebenägen spelare är ju bara att gratulera. En skön seger för ett Pool-fan.


En liten stund senare fick jag reda på den tragiska nyheten att en av mina 80-talsidoler lämnat jordelivet. Gary Moore somande in under helgen, endast 58 år gammal. Gary började sin karriär under 60-talet bla med Phil Lynott i bandet Skid Row. Han fortastte sen med jazzrock i Colleseum II och återförenades senare några gånger med Lynott i Thin Lizzy. Jag tror att Gary inte passade riktigt i ett band, han ville spela solo och bestämma själv. Det fick han göra i sitt Gary Moore Band. Många namnkunniga musiker har passerat där genom åren. Han gav ut ett stort antal soloskivor och var väldigt populär under 80-talet, med sin melodiska hårdrock. Med Empty Room fick han en dunderhit 1984. Jag hade förmånen att se honom två gånger under denna period. Första gången var som förband till Queen på Råsunda 1986. Andra gången var i Globen 1989, där han var huvudakt. Bägge gångerna gick jag från konserterna med ett leende på läpparna. I början på 90-talet växlade han in på bluesspåret och gav ut några skivor på det temat, med stor framgång. Alla har vi väl hört Still got the Blues. Han försökte också återskapa Cream-konceptet i mitten av 90-talet, med Ginger Baker och Jack Bruce, men det blev bara en skiva. De sista åren har han experimenterat med lite annan typ av musik, dock inte lika framgångsrikt. Förra året fick han avsluta en av kvällarna på Sweden Rock, då han bara spelade sina gamla rockhits. Nu sörjs han av alla oss som älskar melodisk hårdrock. Gary, vi saknar din ylande gitarr och du lämnar en massa empty rooms efter dig.


Tänk vad de måste jamma där ovan nu. Gary, Phil, Ronnie James Dio, Cozy Powell , John Bonham, David Byron och Tommy Bolin. Nästa gång ni hör att det mullrar så kanske det inte är åska, utan ett soundcheck. Rock´n´Roll Heaven.
Nu går jag ner en våning till mitt städ och binder några flugor till ackompanjemang av Garys musik.

5 kommentarer:

Uffe sa...

Det känns fint att läsa dina fina rader om den stora gitarrvirtuosen Gary Moore som många av oss spelat luftgitarr till, där man drömt att man själv stått på en stor scen med massor av publik framför sej. Nu har han lämnat oss och stuckit iväg Over the Hills and Far Away.
Sist jag var lite barnslig var jag 45 år gammal i Norje förra året på Sweden Rock Festival. Jag är glad att jag fick uppleva den fantastiska konserten som blev den sista för honom i Sverige.

Patrik sa...

Otroligt fint skrivet Stig!!
Med den samlingen som nu finns i himlen den blå, så tror jag konserten som väntar oss den dagen vi tar stegen, är värd klättringen!
//Patrik

Stig Torniainen sa...

Jag måste revidera mina rader,efter att ha konsulterat mina gamla urklippspärmar. Jag har faktiskt sett honom 3 ggr. På Isstadion 1985 också. En otrolig konsert, taket nästan lyfte, inte en död minut. Minnet börjar komma tillbaka nu :-)

Lunkan sa...

En guldfärgad Gibson, en tänjd ton mer behövs inte i händerna på en mästare.
Ser fram emot hur kvällens alster blir. Guld kanske?

Henrik sa...

Läsvärda rader. Tackar och bockar.