Den sista kvällen på sommarsäsongen gick i samma anda som de senaste fisketurerna. Kvällsfisket har varit trögt, medan solsken och värme har satt fart på insekter och därmed fiskarna på dagtid. Nu hade jag dock inget val, bara att åka ut efter jobbet, trots att regnmolnen hängde tunga över Ottfjället. Platsen var återigen Ån, sommarens sista möte. Det var lugnt, riktigt lugnt på vattenytan. Där fanns ingenting som kunde locka någon fisk till vak. Eller kan det vara så att Rospiggarna gjorde rent hus i förra veckan ? Fisket blev därefter. Bara en liten stackare visade intresse för min fluga. När molnen till slut släppte sitt innehåll över mig tyckte jag att det fick räcka. På väg till bilen över myren kom tankarna. Detta var alltså sista sommarfisket. Nu väntar långa mörka höst-och vinterkvällar innan solen återigen behagar stanna uppe de där extra timmarna som gör det så skönt att leva. Jag och Ån har haft ett konstigt förhållande i år. I början på sommaren träffades vi ofta. Därefter har jag kanske svikit henne, till förmån för andra skönheter längre bort. Kanske är det därför som hon inte låtit mig ta del av hennes skatter på samma sätt som tidigare somrar. Fast jag återkommer i november om inte kung Bore tagit henne i besittning.
Nåväl, fisket tar inte slut i och med den sista augusti. Än finns det vatten att fiska i. Återkommer till detta i nästa inlägg. Taktiken blir också en annan. Nu blir det mest, eller enbart, fiske dagtid, alltså helger för mig. Höstdagar med strålande sol och vakande harr har också sin tjusning.
1 kommentar:
Haha, vi lämnade absolut en hel del fisk kvar i åns vatten.
Men en öring ligger faktiskt i frysen och väntar på färska kantareller.
Det är med vemodets andetag man vänder ryggen mot ån och går mot bilen.
September kom fan så fort i år.
Skicka en kommentar