Stormöring

I början av 1700-talet skrev Vivaldi "De fyra årstiderna". Det var ungefär , vädermässigt,vad jag upplevde idag. Vi börjar från början. Kung Bore har gjort allvarliga försök att ta kontroll över Åredalen denna helg. Temperaturen har sjunkit farligt nära nollgränsen, det har kommit regn, snöblandat regn och ren snö. Allt i en salig blandning. I Höklekardalen har det regnat så mycket att om man räknar om det till snö så skulle det bli över 90 cm, allt enligt Lokalradion. Men, så idag vid lunchtid, klarnade det upp, blå himmel skymtades mellan molnen, vinden mojnade och några efterlängtade värmande solstrålar tittade fram. Det avgjorde saken.. Efter en snabb förhandling med Gumman styrde jag kosan västerut, mot Duvedsälven. Synen som mötte mig när jag närmade mig Åre var inte så munter, men vända, aldrig.







Mitt första stopp blev nedanför Staa-bron, räknade med att jag skulle hitta lite lä där. Gjorde några kast där, men vinden var besvärlig och gjorde det svårt att kasta. Dessutom återkom regnet och snöflingorna. De som passerade på bron måste ha funderat på vad det var för tok som stod och flugfiskade i det här vädret, för en del körde verkligen långsamt. För att komma undan vinden, och innan nån fick för sig att ringa efter akutpsykvården, bytte jag plats. Jag åkte mot Karolinermonumentet. Nedanför det finns det en plats där jag vet att det kommer att vara lä, och som brukar leverera öring.



Väl på plats kan jag konstatera att jag hade rätt. Nu tittade solen fram igen och vinden mojnade. Många kast senare, några koppar kaffe, men fortfarnde ingen känning av någon fisk. Jag har provat en massa flugor, men utan tesultat. Som en sista chans knyter jag på en ST-Zonker i färgen Brown barred. För övrigt en färgvariant som inte finns i landet, utan som jag köpt direkt från USA. I andra kastet suger det till i spöet och jag kan känna att en större öring har tagit flugan. Eftersom jag har 0,20 tafs tar jag den ganska hårt så jag kan sätta tillbaka den, utan att den drar på sig så mycket mjölksyra. Det visar sig vara en öring på närmare 50 cm, med flugan säkert förankrad i överkäken, och rejält tandad. Jag tar några snabba kort innan jag låter den simma vidare i älven. Den var lekfärgad och väldigt mager, efter lekbestyren, och behöver nog äta upp sig.



Några funderingar dyker upp. Varför högg den just på denna fluga ? Jag hade ju fiskat de andra flugorna över samma plats tidigare. Eller stod den inte där då ? Dessa komer jag aldrig att få svar på. Fast, det är ju det som är tjusningen med fiske, det finns ingen formel att följa för att nå resultat. När molnen tätnar och regnet börjar igen så packar jag ihop, nöjd och belåten, och beger mig hemåt, mycket lättare till sinnet än när jag vaknade imorse.
Nu får vi hoppas att vi kan få lite solsken och värme till nästa helg för att återigen få uppleva känslan av en kämpande öring i andra ändan av tafsen. Kung Bore kan gott vänta ett tag innan han intar Åredalen.