I elfte timmen

När man åker Vålådalsvägen söderut och har passerat fjället Väliste och vyn öppnar sig mot Ottfjällets nordsida och Vålådalsfjällen inser man att man bor på ett helt underbart ställe. Många gånger har jag åkt den vägen, men inte reflekterat över vyerna, fjällen och fiskvattnen, utan bara tänkt på att komma fram till fiskeplatsen. Nu finns dessa tankar i huvudet när jag är på väg till Storån, för att fiska i elfte timmen. Under hösten och vintern kommer jag inte att åka längs den här vägen lika ofta, så det gäller att insupa de vackra vyerna. Idag har jag tänkt fiska i "Storselet" och därefter på "Flatsen", alla i Storån. Ute på selet vakar en massa småfisk, men jag har bara några dragningar i flugan.

Innan det blir alltför mörkt går jag upp till den andra fiskeplatsen. Jag väljer en svart Zonker, för det är öring jag vill ha. Alla färger är bra i mörkret, bara de är svarta. Efter några kast suger det till i spöet och efter en kort kamp kan jag landa en öring på 40 cm. Någon mer fisk blir det inte under kvällen.

Rätt som det är spricker molntäcket upp och en stjärnklar himmel tittar fram. Kan inte låta bli att stirra upp på alla stjärnor och inse hur liten och obetydlig man egentligen är i världsrymden. Ett våldsamt plask väcker mig abrupt ur mitt filosoferande och för en tiondels sekund hinner jag tänka öring, innan jag inser att det är Bennys kusin, Bertil Bäver, som har dykt upp i mörkret. Förmodligen är han sur på min närvaro för han plaskar till me paddeln ett par gånger till och jag bestämmer mig för att plocka ihop. Förmodligen har hans plaskande skrämt iväg den eventuella fisk som fanns närvarande. Nöjd beger jag mig hemåt, efter "another day in paradise".