Olika sjukdomar

I medierna blir vi överösta med råd om hur vi ska klara oss från den här nöff-nöff influensan. Men, det är ingenting jämfört med andra sjukdomar, betydligt mer allvarliga. Min kollega på jobbet, Tova , har drabbats. Så här beskriver hon den själv:

"Kantarellsjukan är en sjukdom som företrädesvis drabbar människor under hösten. Den kan närmast beskrivas som ett slags maniskt tillstånd, och visar sig som ett överdrivet intresse för att plocka kantareller. Stirrande, frånvarande blick, överdrivet prat om kantarellställen och kantarelltillgång, extrem girighet, manipulation av medmänniskor för att få dem att avslöja sina kantarellställen och ev viktnedgång pga det myckna rännandet i skogen är några av symtomen som visar sig. Dessutom utvecklar personerna asociala drag då de aldrig är hemma och tar hand om hus, hem och familj och deras vänner får aldrig träffa dem för de är bara ute och springer i skogen. Det kan innebära ett stort lidande för anhöriga och vänner att ha en kantarellsjuk person i sin närhet.
Personer som drabbats av kantarellsjukan ger ett allmänt rastlöst intryck, och denna rastlöshet kan endast bli stillad av att personen i fråga får komma ut i kantarellskogen.
Sjukdomen kan variera i art och grad under kantarellsäsongens gång. Den börjar med en nästan desperat jakt på gula kantareller, för att senare på säsongen övergå till ett mer sofistikierat intresse för trattkantareller, som är svårare att upptäcka och kräver mer finess i sökandet.

Det luriga med sjukdomen är att den också verkar smittsam, vilket gör att man också kan misstänka ett virus, eventuellt en mutation av svininfluensan, och forskare lutar nu åt att kalla den "Trynus trattus kantarellus". Tyvärr måste vi meddela att flera personer i vår familj redan har drabbats av den allvarligare formen av sjukdomen. Att umgås med oss kan för tillfället medföra stora risker då alla löper risk att smittas. "

Tova, jag kan garantera att detta är ingenting jämfört med att drabbas av öringfeber. Symptomen är ungefär desamma som hos kantarellsjukan. Medan kantarellsjukan bara varar ett par veckor så håller öringfebern i sig i månader. Mina första sympton kommer i mitten av april då solen värmt upp vår frusna landsdel och de första bäcksländorna kläcks. Febern brukar avta i slutet av november då den sista höljan blivit isbelagd och allt hopp är ute om fortsatt fiske. Då är kropp och själ så pass slitna att det krävs lång rehabilitering i form av DVD-filmer och böcker, i ämnet flugfiske, och flugbindning.





Denna feber drev mig idag till fjälls, lämnandes sambo och barn vid frukostbordet, till en öringtjärn. Förutsättningarna var egentligen urusla, men i feberns hetta blir omdömmet sämre. Det har regnat de senaste dagarna och imorse var inget undantag när jag styrde kosan mot Södra Årefjällen. Prognosen lovade uppehåll, svag vind och regn först på eftermiddagen. Uppehåll var det när jag gick de 5 kilometrarna till den utvalda tjärnen. När jag var på plats och knöt på flugan så kom blåsten och strax därefter regnet. Så höll det på hela tiden. Blåst följt av regnskurar. Uppehåll och vinden avtar en stund. Så börjar det blåsa igen.... Som ni förstår så var oddsen inte på min sida idag. Någon kläckning blev det inte heller. Några enstaka vak såg jag i varje fall. Till slut tog en öring i mindre modell min fluga så jag fick lite fiskkänning. Så kan en dag förflyta när man lider av öringfeber. Redan smids planer inför nästa helg, för då....

Difficult to cure

Det finns sjukdomar och så finns det sjukdomar. En del vill man absolut inte drabbas av, medans andra dras man gärna med. En av de senare slaget som jag brukar drabbas av denna årstid är behovet att åka längdskidor, att låta kroppen jobba och svettas en stund. För många år sen var jag hårt drabbad av denna åkomma, en träningsnarkoman. Ute i spåret 4-5 gånger i veckan med målet att åka från Sälen till Mora. En sträckan som jag avverkat 5 gånger, och bättre sätt att lära känna sin kropp finns inte. Fast det var för 2 barn och 10 kilo sen. Betydligt "friskare" är jag nyss hemkommen från en tur uppe i Hallskogen igen efter en milsrunda och har after-ski med en kopp java. Kylan har lagt sig som ett lock över trakten det senaste dygnet. I morse visade termometern -20 grader. När jag spännde fast skidorna på biltaket tittade grannen konstigt på mig och skakade på huvudet. Jag hade grundat med långkalsonger i fleece och en balaklava för att klara kylan. Uppe på höjden norr om Järpen var det "bara" -15 grader när jag stack iväg. Riktigt kall nysnö är fruktansvärd kärv att åka på. Man kan riktigt känna hur de vassa snökristallerna gör allt för att skära sig in i belaget och bromsa en. Man åker obetydligt snabbare än en korvkiosk, som han n´Wikegård skulle ha uttryckt sig. Det är en fröjd att åka i spåren ovan Järpen. Oftast är man ensam och kan åka i sitt eget tempo och låta tankarna löpa fritt, till skillnad mot spåren i ex Åre Björnen där man nästan måste ha kölapp för att få plats.

En annan åkomma, som jag dras med, är flugbindning. Lusten att binda brukar gå i vågor. För tillfället är den hög och jag har precis klarat av två beställningar på streamers. En av dem är gjord av en fiskeguide och ska ner till stockholmstrakten för att lura havsöringar. Han hade önskemål om rosa buk på Epoxystremers´och Baitfishs´. Det för bli årets första nyhet på flugfronten från mig.

En ST-Epoxy black&pink. Jag tror att den rosa buken kan fungera bra på våra öringar också. Den ska ivarje fall få en chans att visa vad den går för i sommar.