Skit i konventionerna

Dagens blogginlägg är signerat Fredrik "Lunkan" Lundkvist, som gör ett gästspel här. Han drev tidigare bloggen Årefiske, som nu legat i träda i 2 år, men som fortfarande har upp mot 20 besök per dag.
Håll till godo...och tack Lunkan.


”En March Brown wet i stl. 14 kastad på vak, några korta drag och bang bara”

Det påståendet återkommer jag till längre fram i texten. Texten ja, detta är första blogginlägget sedan jag la ner min egen blogg, som det visade sig idag var precis två år sedan, 26 juli 2012. Men det är inte det vi skall prata om idag, historia är historia och nu är nu, utan om vikten att då och då ställa frågan ”varför” både till sig själv och till sin omgivning. Dock så skall frågan ”varför” ställas med försiktighet till omgivningen då den kan vara något provocerande och till och med vecka anstöt. Det är bäst att anta ett mjukt och nyfiket tonläge för att inte uppfattas om mästrande och ifrågasättande.

När det kommer till flugfiske i allmänhet och flugfiske efter öring i synnerhet så finns det inte många andra aktiviteter som är så hårt omhuldat av gamla sanningar och regler, traditioner och djupt rotade ideal. Det skall väl i så fall vara flugfiske efter atlantisk levande lax i norska älvar då, men det både kan jag för lite om och intresserar mig föga för att vi kan gå in på det här, utan vi håller oss till öringsfiske. Det mesta av detta trams kommer från de brittiska öarna där flugfiske, liksom fågeljakt, betraktades av de mer bemedlade som ”A jolly good sport”. Som med alla sporter finns det regler att förhålla sig till. Endast fiska på fisk som äter (vakar), endast uppströms fiske och inga flugor större än stl. 12. Jag har personligt svårt att se ”sporten” i vare sig jakten eller fisket men då kommer jag också från en helt annan kultur och silverskeden har fortfarande inte nått min mun. Att ställa mig själv frågan varför gör jag ofta, ja dagligen faktiskt, och motiveringen till det är att se om det sätt jag agerar eller utför något kan förbättras, förenklas eller om det nått perfektion. Hittills jag aldrig varit svarslös på frågan och således är jag en bra bit från perfektion i det mesta jag företar mig. Så även flugfiske och då speciellt flugfisket efter öring. Den dagen du tror dig kunna och ha upplevt allt rörande flugfiske efter öring bör du nog söka hjälp så hybrisen inte slukar dig helt och hållet.

När det kommer till fisket så pågår ständigt grubblerier om fiskens och fiskets väsen och inte minst kring den fråga som alla vi som fiskat fluga efter öring ställer oss med jämna mellanrum ”Varför tar/ tar inte öringen min fluga??” För att få svar på den frågan så gillar jag att fiska med andra fiskare, gärna med dem som fångar fler och större fiskar än vad jag gör. Kan man lägga tävlingsinstinkten och prestigen åt sidan så finns det i fiskekamratskapet en ändlös brunn med svar på alla typer av flugfiskerelaterade ”varför-frågor” att ösa ur.
En av dessa fiskevänner som påverkat mitt flugfiske mycket är upphovsmannen till denna blogg och tillika det stora flertalet av de flugor jag idag fiskar med. När det gäller flugfiskekonventioner så går han sin egen väg och det samma gäller hans flugskapande och fisk fångar han, många och inte minst stora. Men nu skall vi inte uppehålla oss allt för länge kring hans person, risk att tuppkammen reser sig, utan vi skall istället prata om en fluga, en fluga som han binder och som i ”min” version denna vecka levererat flera svar på ”varför”.

Flugan i sitt grundutförande kallas ”Dyret” skapades av den norske Rena-älvs fiskaren Gunnar Bingen och är en nattsländeimitation, en så kallad caddis. Mycket effektiv vid kläckningar av nattsländor och längs Renas stränder så finns inte många flugaskar där denna fluga saknas. Den version som Stig bundit upp åt mig är däremot en ”Dyret on steriods” det vill säga stor. Streamer krok stl. 8 samt dressad med gummiben.

En nykokt panna Lemmel och en fluga.

Vid det här laget så om inte upphör så väl minskar snabbt ”imitations” dugligheten och flugan byter skepnad och blir en så kallad ”attraktor-fluga”. En fluga som namnet antyder snarare än imiterar en insekt skall trigga öringen till hugg. Andra flugor av denna typ är t.ex. ”Sofa Pillow”& ”Bomber”.
Det halvdussin av dessa flugor som jag beställde levererades i handen i söndags förra veckan efter en gemensam tur i paradislik fjällfiskemiljö och från min sida var det kärlek vi första ögonkastet.
– Jag har inte klippt dem ngt, varesig hackel eller gummiben, meddelade Flugbindarn. Något som jag var mkt nöjd med. Min fisketanke med denna fluga är att ryckvis köra den över blanknackar och djupfåror där större fisk kan ta ståndplats även när de inte äter från ytan. V-plogen som flugan bildar i kombination med förföriska gummibens rörelser kommer vara svårt att motstå. Gummiben ja, det är här det börjar puttra lite i de torrflugepuritanska brittavkommorna och DoD:are (Dry or Die) som kan tänkas läsa detta. Rent tekniskt så fiskas flugan på ytan men att likställa den med vad som vanligtvis refereras till torrfluga är lite magstarkt även för mig.

 

Profilen underifrån mot en mörknande natthimmel, svår oemotståndligt!

I onsdags så var det dags för att inviga flugan och jag passade på att bjuda in mig själv på Stigs kvällstur på Indalsälven. Vid 22:00 möttes vi upp och strax därpå stod vi utvadade. Efter lite avvägande så fiskade han nedströms och jag själv gick uppström. Ingen större ytaktivitet syntes till, det var bara några propellrar som spratt här och där. Det var sparsamt med insekter i luften och på vattenytan. Vädret var som de senaste veckorna varmt, mkt varm. Det var gott över 20 grader när vi startade fisket och i älven var det lika varmt. Alltså ingen topp combo för massiva sländkläckningar.
Jag inledde med att tungnymfa några strömkanter utan resultat. Bytte sedan till en nattsländeimitation i stl. 12, ST Rena flua, och fick en knert på den vid inhalning inför nytt kast. Så vid det laget var det inte mycket att orda om utan på med en ST Dyret rubberleg. Ett kast tvärsöver strömmen som sveper flugan med relativt god fart in på en blankyta och upp stiger en fisknos och suger ner flugan. Tjong och matchen var igång. Raskt tog jag in den och i håven så låg snart en fin fisk på 8-9 hg.
Innan natten var slut hade ytterligare 4 stycken öringar synat flugan på allt för nära håll.
Den levererade.

Kommer ni ihåg inledningsfrasen till inlägget? Nej inte då kommer den här igen.
”En March Brown wet i stl 14 kastad på vak, några korta drag och bang bara”

Dessa ord mötte mig igår när jag fick förmånen att gästfiska ett av de svåråtkomliga klubbvatten som det finns ett ansenligt antal av här i västra Jämtland. Vädret har varit stekvarmt i snart 3 veckor nu och älven går låg vilket innebär varmt lågt vatten i sjöarna och trögt fiske, speciellt dagtid. Trög-juli som jag brukar kalla det. March Brown våt i stl 14 hade således varit melodin när öringen vakade försiktigt men inte steg till en torrfluga de senaste dagarna. Jag och min fiskevärd gjorde oss snart klara och gav oss ut mot strömmen. Klockan var 11:00 på förmiddagen solen stekte, det fläktade svagt men ingen svalka och när vi mätte tempen i ytvattnet så visade den på 24 grader. Alltså inga vidare förutsättningar för flugfiske efter öring. Väl framme vid strömmen visade min värd hot spotsen och djupfåran och lämnade mig med instruktionen:
–Kasta över fåran in på grundet på andra sidan det är där de står, vi har inte fått några i fåran.
Eftersom jag inte hade några March Brown stl 14 i asken och inte var speciellt sugen på våtflugefiske så provade jag istället den andra rekommendationen, nattsländeimitation Goddards Caddis. Vilket gav en fin öring på c:a 1,2 kg. Efter en kaffe och mjuka axlar så kom tanken ”varför” eller rättare sagt ”varför inte”. Så sagt och gjort när jag smög upp igen så knöts det på en ST Dyret Rubberlegs.
Kasten lades som innan in på grundet men nu hände det saker när flugan drog över djupfåran. Ganska omgående kom en öring skjutande upp och smackade på flugan och ytterligare några kast och steg längre nedströms repeterades detta. Knyckvis dragning av flugan över strömfåran gjorde susen och även denna öring var i kilosklassen.
Vid detta lag i inläggsläsandet så tror jag att jag nu tappat både torrflugepuritaners och DoD:ares respekt, om jag nu hade någon från början.

 

Efter en väl närande lunch i stugan så gav vi oss ut på sjön och kvar på tafsen satt samma fluga. Nu skulle det testas om den kunde locka upp fick på stilla vatten också, min värd var inte helt övertygad ännu. Det var trögare på sjön men efter ett platsbyte så rumlade det till på flugan dock utan att jag kunde sätta kroken. Nu var tvivlen borta hos min värd och vi gav oss åter upp i strömmen och strax stod vi båda utvadare med var sin ST Dyret Rubberlegs och båda landade fisk i kilosklassen. Att döma av min värds reaktioner så hade inte fisket varit så bra tidigare under veckan, fisken som de då tagit var både mindre i storlek och numerärt antal.

                               Från bindstäd via flugtafs till öring käke, en flugas tre stadier
”Varför” är alltså en ofta väl berättigad fråga och att våga ifrågasätta gamla sanningar kommer rendera er i fler och större fiskar, det kan jag lova. Under vägen dit så kommer ni även lära er en massa om både flugfiske och inte minst om Er själva.

Öringen på bilden ovan då? Jodå den blir imorgon rökt och avnjuts i gott sällskap med en kall pilsner.
Och här fick C & R fanatikerna tupp juck 