Heavymetal harrar

Gunnar Westrin har benämnt harren som en solskensfisk, som man fiskar under en klarblå himmel, med knotten surrande irriterat runt öronen, ryggen våt av svett och ute på selet vakar ystra harrar efter kläckande insekter. Idag var fiskeförhållandena ljusår från den liknelsen. En stadig sydvästlig vind gjorde att man blev sådär lagom kall och att kasten inte alltid blev så perfekta. Platsen var Storån, återigen. Med mig var Lilltjejen, hon ville följa med och leka i skogen. I hennes ryggsäck låg allt från en chokladkaka till Barbiedockor ( ! )






Jag hoppades att få kroka på nån öring igen. Jag inledde med samma Zonker som förra helgen och efter en stunds kastande krokades den första fisken. Det var en harr på ca 30 cm som efter avkrokningen fick friheten åter. Jag bytte tafs och på knöt jag torrflugan jag nämnde i förra inlägget, "Fishfindern". Ville se om nån harr ville stiga upp till den. Vinden gjorde att det blev svårt att fiska den. Det var inte helt lätt att ha koll på lina och tafs, så det blev inte så många kast.
Lilltjejen signalerade att nu var det dags för korvgrillning, och varför inte. Händerna och fötterna behövde värmas upp. Med två kabanoss, med Johnnys senap, och lite kaffe i magen så var jag redo igen. Provade samma ställen igen men utan känning.

Vi gjorde då en rockad till ett annat ställe. Vinden ville inte ge sig utan blåste oförtröttligt vidare. Ibland mojnade det lite och solen tittade fram och dess värmande strålar gjorde att man stod ut lite längre.



Zonkern satt på igen och i en djupgrop signalerade spöet fast fisk. Återigen var det en harr, aningen större än den första, som krokades av och återfick friheten. Nu var det dags för de riktigt tunga grejerna. Jag knöt på en streamer med stora hantelögon. En fluga som Lunkan kallar heavymetalflugan. Och den gör skäl för namnet, den sjunker som en sten, och är inte helt lätt att kasta. Nåväl, efter några kast så känner jag en dragning i flugan. Fisk eller botten, undrar jag ? Nytt kast på samma ställe och denna gång är det ingen tvekan, fast fisk, långt därnere i djupet. Ännu en harr och storleken större än de tidigare. Jag krokar av den och ropar till Lilltjejen att ta fram kameran och ta ett kort innan jag släpper tillbaka den. Detta blev dagens sista och största fisk.

Nöjda och lite genomfrusna, i varje fall jag, så beger vi oss tillbaka genom skogen till bilen. Där i lä för vinden summerar vi dagen över en sista fika. Både jag och Lilltjejen är nöjda med dagen. Jag har fått fisk och hon har fått vara i en av de bästa av lekplatser, skogen. Innan jag startar bilen kommer en fråga: "Pappa, kan vi stanna och köpa glass på hemvägen" Jag känner att det inte är läge att ta upp diskussionen om lämpligheten med glass en blåsig novemberdag, utan det är klart hon ska ha en glass.
Undrar förresten vad Gunnar Westrin skulle säga om mitt harrfiske och flugorna de tog på ?